ingenmansland

Många fina saker försvann förra fredagen, 04.30 . Hon var som en vikarierande Mamma för mig, min kära mormor.
Ett liv stannade, och vi med det. För en stund, livet måste ju som bekant fortsätta. Under den senaste veckan har jag frågat mig, varför ?
Man tror att man bara kan rulla på som vanligt efter att en älskad familjemedlem gått ur tiden, senaste veckan har varit ett bevis på att man måste stanna upp och låta sig fundera. Men känslan av att kroppen hela tiden vill gå vidare är kuslig, man gör de vardagliga sakerna i normal takt. När man slappnar av kommer vindar av sorg och belägrar en, för att sedan försvinna igen. Jag vill inte stanna upp, vill bara ha Mormor tillbaka. Kommer aldrig glömma alla lyckliga stunder på landet, minnen som präglar mitt liv. För mindre än två år sedan, kom jag farandes genom skogsgläntan för att besöka dem . Mormor stod som vanligt på trappan och vinkade mig välkommen, morfar var ute i skogen och gjorde det han trivdes bäst med.
Nu, två år senare finns inget av det här kvar. Bara minnen, och tårar. Somliga av glädje och andra av hjärtesorg!
Men som nån sade, livet måste gå vidare.
Men inte riktigt än..